29 mars 2017

Harvar, löpning, Zaida

Hej på er.

För det fall ni saknar mig vill jag berätta att jag harvar på.

Jag har efter världens löparsvacka börjat jogga igen (sprang Tunnelloppet i Citytunneln i lördags, kändes jättebra men var bara 7,6 km). Tränade med det jag tror är Sveriges bästa löparcoach, Malin Ewerlöf, igår. Hon sa att om en t.ex. har mycket som tynger en mentalt kan löpningen gå helt kass. Förenklat: om en är en känslomänniska och är lyckligt nykär springer en oftast jättebra, har en problem på jobbet eller i sin relation går det ofta dåligt. Jag vet inte om jag är en känslomänniska men har haft mycket i huvudet på sistone. Inga katastrofer, no worries. Kanske beror det på det. Det, eller så har jag tränat för dåligt helt enkelt. Vi får se nu.

Och så kan jag inte sluta tänka på Zaida Catalàn. Jag funderar så mycket på de hennes och hennes kollegors sista dagar eller timmar. Blev de våldtagna, skjutna, levande begravda, torterade? Blev de dödade en efter en och fick de andra se på? Pratade med H om detta som sa att jag nog inte vill veta, det har han förstås rätt i. Förskräckligt alltihopa.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar