Om ni har några minuter över föreslår jag att ni lyssnar på
intervjun i Sveriges Radio med Stig Larsson om hans nya roman "När det känns att det håller på att ta slut".
Jag blir faktiskt lite provocerad. Nu raljerar jag lite men i korthet så har Stig tydligen tagit amfetamin i hela sitt vuxna liv för att kunna skriva och koncentrera sig bättre. För en tid sedan kombinerade han lunginflammation med amfetamin och höll på att stryka med, så då slutade han. Då (först då?) insåg han att han genom åren skadat en massa människor och sig själv genom att knarka. Så då skrev han en bok om det. Men eftersom han är så känslig har han sedan han slutade knarka druckit för mycket alkohol istället.
Jag kanske är helt oempatisk nu men varför skulle känsliga människor ha rätt att knarka och supa och behandla sin omgivning illa? Lösningen kan väl inte vara att bedöva sig och skjuta ut sig från verkligheten? Jag vet att många tar till droger för att döva sin ångest, det är faktiskt inte det som gjorde mig upprörd här, utan att Stig verkar tycka att den som är känslig, som han, måste få göra det.
Stig: Det är ingen bra lösning. För när du dövar dina egna känslor resulterar det i att andra far illa. Jag är glad att du slutat knarka, och du verkar också tycka nu, efter alla år, att knark är dåligt. Men att dricka sprit istället kommer inte att göra ditt liv lättare.
