hit me baby one more time

Idag sprang jag Premiärmilen, som jag faktiskt våndades lite inför. Men nu är jag glad som en cocker spaniel för det gick jättebra. Heja Plastmamman.

Fast de sista tre kilometrarna tänkte jag att jag aldrig mer i hela mitt liv ska springa något motionslopp över huvud taget. Cirka en minut efter målgång funderade jag redan på om jag inte skulle ta och anmäla mig till något mer lopp i år. Jag har faktiskt tänkt ungefär likadant de båda gånger jag fött barn, dvs. nästan framme vid målsnöret har jag sagt till mig själv att det är tur att jag aldrig mer skall göra om det. Och inte många minutrar efter att bebisarna fötts har jag tänkt att jag hoppas att få göra om det snart igen.

Ni behöver inte vara oroliga, sannolikheten för att jag skall föda fler barn är i det närmaste mikroskopisk. Men faktiskt skulle jag hellre föda ett barn till än att springa en halvmara. Men det är en annan historia.