Min migrän har kommit tillbaka. Hade inte saknat den och nästan glömt hur jobbigt det känns. Lilla räkan är inte heller förtjust i min migrän. När jag stapplade omkring i badrummet imorse och såg ljusblixtar sa han:
"Jag tycker inte om när du har migrän. Jag tycker att den där... vad heter han?, han den där dumma som är USAs president kunde ha migrän istället för dig."
Tänk om man kunde plantera sin migrän på någon man inte gillade. Tanken svindlar.
Igår var jag på träff med mammagruppen. BVC-kvinnan visade en skön 80-talsfilm (på VHS dessutom, hurra!!) som hette "Matstart", där en mycket präktig familj lagade grönsakspuréer till sin bebis. Till exempel av palsternacka. Jag tror inte jag ätit palsternacka sedan jag själv fick smakportioner i 4-månadersåldern. Sedan puréades det morötter, fisk, kött och jag vet inte allt. "Vill du göra en investering så köp en stavmixer", sa speakern till tonerna av blinka lilla stjärna. Man fick också tipset att riva maten på rivjärn om man inte ville köpa en mixer.
Jag skulle vilje se mig själv riva fruset kött på rivjärn. Jag dristade mig därför till att fråga BVC-kvinnan om det är OK att köpa barnmatsburkar. Det är det enligt BVC-kvinnan. Men sedan tittade hon lite medlidande på mig undrade hon om jag inte kunde tänka mig att koka de allra första potatisarna och morötterna själv och mosa med gaffel. "För", sa hon, "det går inte åt så mycket i början".
Ja, du Pluttskrutten, det här blir inte lätt. Tur att din far kan laga mat.
Har hittat en klockren Mammaväninna. Nu i eftermiddags satt vi ute i det vackra vårvädret och drack ett glas rosé.
Den här föräldraledigheten börjar arta sig.
Jag hade hoppats att jag skulle genomgå någon slags metarmorfos när jag gick på föräldraledighet och bli sådär tålmodig och lugn. Nu tror jag faktiskt att jag taggat ned iallafall lite grann men tyvärr har jag nog kvar det mesta av mitt hetsiga humör.
Idag har jag till exempel retat mig på att alla människor på trottoarerna jag möter går för långsamt (jag har ändå barnvagn och borde vara den som är i vägen), att folk pratar så långsamt att jag måste börja fylla i det jag tror att de håller på att säga (säkert väldigt störigt för dem) och att folk såsar runt och står och velar i mataffären (jag är ganska snabb inne på Konsum, men glömmer å andra sidan hälften av grejerna jag skall ha, hm). Vanligtvis brukar min otålighet gå ut över yngre medarbetare och en eller annan kund. Nu gissar jag att lilla räkan och lilla räkans pappa får stå ut med ett eller annat frustrationsutbrott från min sida. Pluttskrutten verkar inte bry sig över huvud taget, hon gör som vill ändå. Men så är hon ju en Pluttskrutt.
Pluttskrutten och jag har varit på konferens med mitt jobb i Götelaborg i tre dagar. Pluttskrutten charmade alla advokatgubbar.
Jag har några galet roliga kollegor. Rolighetspriset under konferensen tilldelar jag Myran, som är fjällsame från Jokkmokkstrakten. Hon lurade i en kille på krogen (inte från vårt gäng tack och lov) att samer inte finns i verkligheten utan bara är något som det står om i Pluppböckerna. "Ja, jag trodde väl det", svarade killen då. Hahaha.
Jag har huvudvärk. Det suger faktiskt. Eftersom jag är lite hypokondriskt lagd har jag redan funderat ut en massa mer eller mindre osannolika orsaker till detta. Troligen är det vanlig bonnhuvudvärk som inte har någon särskild orsak.
Jag har redan hunnit få en rad tips på hur jag ska råda bot på huvudvärken av engagerade vänner:
Lilla räkan och jag pratar en del om de stora frågorna i livet, som kärlek och död och universums oändlighet.
Igår pratade vi om hur det kan tänkas vara i himlen och hur det är innan man föds. Lilla räkan bodde nämligen i rymden innan han föddes och bestämde sig en dag för att komma till jorden. Då landade han på restaurang Stekpannans tak och så var det inte mer med det. Och i himlen, säger lilla räkan, där sitter hans mamma och äter kladdkaka och tittar ner på oss. Jag behöver kanske inte säga att jag fick svälja gråten innan jag svarade honom att jag är säker på att han har rätt i det.
Vi fryser allihopa här hemma. Eller jag vet inte om Pluttskrutten fryser, för hon kan inte prata. Dessutom har hon mest kläder på sig av oss alla.
Enligt bostadsrättsföreningens styrelse saknas det några reservdelar till värmepannan som det tar "en tid" att få levererade. Så vi får ge oss till tåls helt enkelt. Nu kan man tänka att det är maj och försommar, så vem behöver värme inomhus? Men. Det är fem (5) plusgrader ute. Lilla räkans pappa satte på ugnen och öppnade luckan så vi slapp sitta där som tre isglassar när vi åt middag. Nu sitter lilla räkans pappa och jag rödnästa med halsdukar och filtar i soffan. Lilla räkan kör väldigt aktiva lekar i sitt rum (inkluderande kickhopp från sängen och skutt över leksakslådan).
Nästan så jag längtar till jobbet. Där funkar värmen allt som oftast.
Lilla räkans pappa, lilla räkan, Pluttskrutten och jag har varit på middag. Lilla räkan och Pluttskrutten skötte sig exemplariskt hela kvällen. Jag borde dock få utegångsförbud. Under kvällen lyckades jag fläcka ned värdparets vita soffa med mina nya jeans och välta ut bordsgrannens rödvinsglas så att det stänkte på duken, golvet och Pluttskruttens kläder. I taxin på väg hem kom jag dessutom på att jag låtit en bajsblöja ligga framme i värdparets badrum. Inga jättekatastrofer om man ställer det i lite perspektiv förstås men jag känner mig lite som Carl Gunnar Papphammar.
Väl hemma har jag fått meddelande om att jag blivit nominerad till Metrobloggens lista över Toppmammor. Tack snälla fina! Det kom som en mycket glad överraskning. Just idag tror jag det är svårt att hitta en snurrigare och virrigare mamma än jag.
Här kommer en bekännelse: jag har inte klippt mig sedan i september. Min favvofrisör Dermot bor tyvärr i Berlin (för övrigt världens bästa stad, basta!). Om ni är i Berlin och kommer på att ni vill klippa er så tycker jag ni skall gå till Dermot. Men nu har jag bokat en tid hos en frisör här i hemstaden. Det blir nog bra.
Jag har haft ett begränsat antal frisyrer i mitt liv, nämligen (i) jämnlångt hår strax nedanför axlarna, med och utan lugg eller (ii) page, med och utan lugg, dvs. två eller fyra frisyrer, beroende på hur man räknar. Varje gång jag skall klippa mig tänker jag att det är dags för något nytt. Så också nu. Har surfat lite efter vårens hårtrender. Det skall vara high fashion eller rock n’ roll i vår tydligen.
Jag vill gärna ha en rock n’ roll-frisyr! Men med tanke på att jag är beredd att lägga högst fem minuter om dagen på hårvård så blir det nog ingen frisyrförändring i år. Heller.
Imorse fick jag ett smärre utbrott. Först lackade jag ur på att mina dagar mer eller mindre går åt till saker som jag annars bara gör utan att tänka på dem (tömma diskmaskinen, tvätta en tvätt, handla frukost, bädda sängen, packa lilla räkans gympapåse osv.). Sedan blev jag arg för att jag blev sur över det. Jag har längtat i åratal efter att det skall bli min tur att vara föräldraledig. Eftersom jag har ett stort minus på sömnkontot började jag såklart gråta, fräste åt lilla räkan och skällde på lilla räkans pappa.
Lilla räkans pappa tog det med ro, sa att jag gör ett jättebra jobb, att ingen är mer än människa och att man får ta det onda (som tvättlogistik och juiceinköp) med det goda (som att mysa med Pluttskrutten). Lilla räkans pappa är fantastisk. Han borde få betalt för att han orkar vara tillsammans med mig.
Läste en krönika av framgångscoachen Hans Thörn häromsistens (http://www.dagensjuridik.se/sv/Artiklar/Du-duger-inte/).
Många coacher (oavsett om de är framgångscoacher, livstilscoacher, karriärcoacher, idrottscoacher eller what-not-coacher) är lite för klämkäcka för min smak. Men Hasse har några råd till oss som ibland känner att vi inte duger som föll mig i smaken.
Här kommer de:
1. Du duger i alla lägen oavsett vad någon annan tycker om dig.
2. Du duger oavsett vad du tycker om dig själv.
3. När du förstår att du duger så byggs din självkänsla långsamt upp.
4. När du förstår att du duger, så låt dig inte bli kränkt av andra.
5. Om kränkningen sker eller fortsätter, så byt miljö, där din omgivning accepterar dig som du är.
Tänk på att du är unik och duger oavsett vad du och andra tycker om dig.
Lyssna på det: Tänk på att du är unik och duger oavsett vad du och andra tycker om dig. Jag tror jag skall brodera det på en bonad och sätta upp det över sängen. Eller jag skulle kunna göra det om jag kunde brodera.
Dagens middagskonversation inkluderade sexualkunskap. Ungefär såhär lät det:
Lilla räkan: "Tänk om vi skulle bli 36 barn här hemma."
Jag: "Ja tänk. Men det är omöjligt, även om jag bara skulle vara 20 år. Det är inte många kvinnor som kan få mer än 15 barn."
Lilla räkans pappa: "Men förr i tiden var familjerna ofta jättestora, med 12 syskon eller så."
Lilla räkan: "Ja, för det var innan det fanns kalsonger."
Jag: "Vad menar du då?"
Lilla räkan: "Ja, då var de nakna under pyjamasen, så det blev fler barn då."
Släng er i väggen, p-stavar och kådisar. På med kalsongerna.
Åh vad trött jag är. Jag blir så blödig när jag är trött. Gråter för minsta lilla. Förstår mig inte riktigt på mig själv. Jag har det ju bättre och mår bättre än någonsin.
Grät just en skvätt när jag lyssnade lite på "Somliga går med trasiga skor". I Eldkvarns och Marie Fredrikssons version är den mer än jag kan hantera just nu. http://www.youtube.com/watch?v=t6sIWPZFKU8
Igår kväll dristade jag mig till att dricka ett halvt glas rödvin till tacomiddagen. Efter att inte ha druckit på nästan ett år kändes det väldigt högtidligt och nästan lite spännande.
Lilla räkan tittade på mig med eftertänksam min och sa sedan: "Du, när du slutar amma Pluttskrutten kommer du att dricka en massa vin va?" Jag svarade: "Det tror jag nog. Eller massa och massa, inte så jag inte kan ta hand om dig och Pluttskrutten förstås". (Mycket präktigt sagt, eller hur?) Lilla räkans pappa log lite snett. Jag tänkte efter en stund. Sanningen att säga så längtar jag faktiskt efter en rosékväll med Fiffi. Därför sa jag: "Men Fiffi och jag kommer nog att dricka lite rosévin tillsammans". Lilla räkan tittade sådär eftertänksamt på mig igen och frågade sedan: "Men inte så mycket så du ramlar av stolen va?"
J’éspère que non.
Idag är det Clownnäsans Dag (se www.skratt.nu).
Vackra H och jag var i Kungsträdgården med våra knoddar idag och köpte varsin clownnästa. Vi satte genast på oss dem och gick runt i Kungsan och fikade sedan på Thehuset med våra näsor på. Det var skojigt och kändes jättebra. Sedan promenerade vi åt Vackra H:s håll och handlade på Konsum, fortfarande med näsorna på. Det kändes också bra. Därefter sneddade vi över en kyrkogård för att snabbare komma hem till Vackra H. En begravningsceremoni hade precis avslutats när vi kom. Utanför kyrkan stod ett tiotal rödgråtna människor. Började förstås tänka på vem det var som kan ha gått bort, om det var en ung eller gammal person. Tänkte också på hur ledsamt det är att gå på begravningar. Plötsligt insåg Vackra H och jag att vi fortfarande hade clownnäsorna på oss. Det kändes inte bra alls. Verkligen inte.
Livet låter mig leva med lilla räkan och Pluttskrutten. Det är en gåva. När vardagsrealismen slår till försöker jag påminna mig om det. Jag vill inget annat. De allra flesta människor jag möter blir glada för min skull, börjar berätta om sina egna barn, frågar en massa. Najs.
Men varför varför varför måste så många kvinnor leverera idiotiska kommentarer eller försöka övertyga mig om just deras åsikt är sanningen. Det är alltid bara kvinnor som håller på så här, när ska vi lära oss att vara snälla mot varandra? Det är allt ifrån att Pluttskrutten har för lite eller för mycket kläder på sig eller att hon "inte gillar att åka vagn/bäras i sele" till att lilla räkans och min relation är eller bör vara på det ena eller andra sättet eftersom jag inte är hans "riktiga mamma". Eller att lilla räkans pappa och jag måste gifta oss, eller köpa hus. Jag försöker att låta det rinna av mig, för om jag skulle ta till mig allt jag får höra skulle jag bli vansinnig. Bra dagar lyckas jag, men alla dagar är som bekant inte bra.
Några bekanta klagar på att jag aldrig skriver något om vad jag GÖR utan bara gaggar om saker jag går och grunnar på med min lilla hjärna. Min vardag är ganska oglamorös och enahanda och därför inte så kul att läsa om, tror jag. Men för att blidka dem som undrar vad jag gör på dagarna kommer här en sammanfattning av gårdagen.
07.00 Alarmet i lilla räkans pappas mobil ringer hysteriskt. Lilla räkans pappa gör ingen som helst ansats på att vakna eller stänga av. Efter en stund kliver jag upp. Byter blöja på Pluttskrutten.
07.15 - 08.00 Tjatar på lilla räkan att han skall klä på sig. Lilla räkan är inte sugen på att klä sig utan letar efter en legobit. När lilla räkan så småningom fått på sig kläderna äter vi äter frukost. Ammar samtidigt som jag äter. Spiller filmjölk på Pluttskrutten.
08.00 - 08.30 Lämnar lilla räkan i skolan. När jag är hemma igen ger jag Pluttskrutten andrafrukost. Lilla räkans pappa letar efter sin snusdosa och drar sen till jobbet.
08.30 - 11.30 Funderar på att tvätta ett fönster, stryka, sortera mina fotografier, panta flaskor eller göra något annat av de grejer jag lovat lilla räkans pappa att göra. Istället så duschar jag, läser tidningen, dricker kaffe och gosar med Pluttskrutten. Ammar. Byter blöja. Somnar till i soffan.
12.00 - 16.00 Träffar Solstrålen och hennes bebis. Efter en långlunch strosar vi omkring, tittar i affärer och äter glass. Pluttskrutten sover hela tiden. Ett mönsterbarn. Får skynda mig till fritids för att plocka upp lilla räkan.
16.30 - 17.30 Gör matteläxan med lilla räkan. Han gillar inte matte så mycket. Vi blir osams när jag försöker hjälpa honom. Vi blir snabbt sams igen. Lilla räkan hittar legobiten han letade efter imorse. Ammar och byter blöja på Pluttskrutten.
17.30 - 19.30 Äter middag med lilla räkan (illgröna pannkakor med sirap). Lilla räkans pappa är på ett jobbevent. Vi pratar om Star Wars och huruvida Princess Leia var med på isplaneten eller inte. Efter middagen spelar lilla räkan tevespel. Pluttskrutten är trött men vill inte sova. Hon ylar mest. Jag bär runt henne i lägenheten. Inget mönsterbarn längre.
19.30 - 20.00 Läser saga för lilla räkan. Pluttskrutten, lilla räkan och jag gosar lite i lilla räkans säng. Pluttskrutten fortfarande gnällig.
20.00 - 23.00 Pluttskrutten och jag ligger i soffan. Äter en halv rulle digestivekex. Mår lite konstigt. Pluttskrutten somnar. Bestämmer mig för att se några avsnitt av Friends. Somnar halvvägs in i första avsnittet. Vaknar av att lilla räkans pappa sätter nyckeln i låset. Masar mig i säng.
Så. Gissar att ingen vill ha fler rapporter om min vardag va?
Jag måste erkänna, igårkväll tittade jag på Dr Phil. Lilla räkans pappa suckade och skakade lite uppgivet på huvudet åt mig, men hey, I like Dr Phil!
Gårdagens program handlade om en kvinna som hade Münchhausens syndrom (föräldrar som hittar på - eller framkallar - symtom hos sina barn som de sedan övertygar läkare att behandla). Eftersom Dr Phil är ett amerikanskt program var detta naturligtvis den värsta storyn någon någonsin hört talas om; kvinnan i programmet hade nästan tagit kål på två av sina barn genom att blanda saker i maten så att de spydde/fick magåkommor, slagit dem så att de fick skador osv. Hon hade tvingat med sin äldsta dotter på 400 besök på akuten som alla var onödiga och hade troligen dödat sitt nyfödda barn.
Jag är rädd att outa mig som helt dum i huvudet nu men när en Münchhausen-expert beskrev tankemönstret hos mammor (som det oftast är) som drabbas av Münchausens syndrom så kunde jag på något sätt förstå hur de tänker. De triggas av den uppmärksamhet de får av vårdpersonal när de kommer till sjukhuset med sitt "sjuka" barn. Förmår man inte se några glädjeämnen i sitt liv kan jag förstå att uppmärksamheten och hjälpen man får av barnläkare känns underbar.
Fast programmet har fått någon slags tvärtomeffekt på mig. Nu vågar jag inte ens ringa BVC för Pluttskruttens utslag.
Vi har varit på bröllop i helgen. En hel ö på västkusten fylld av vackra bröllopsgäster, strålande sol, glittrande hav och lycka. Jag blir dock alltid lite vemodig när jag är på bröllop, trots att brudparet strålar av lycka och alla gäster tindrar ikapp. Jag vet inte riktigt varför det är så, kanske är det mina egna tillkortakommanden som gör sig påminda.
Nu är vi hemma igen. Har just skrivit en komihåg-lista så att jag inte skall glömma att köpa frimärken, juice, hushållspapper, snabbkaffe och lättmjölk när jag går ned till Konsum sedan. Faktiskt känns tillvaron lite futtig.
Ganska högt upp på aftonbladet.se går det att läsa att tryffelsvinet Carmen har dött. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2389377.ab
Det är förstås jättesorgligt, men nyhetsvärdet kanske inte är sådär våldsamt stort, eller? Jag önskar att det betydde att det inte pågick några krig, att inga allvarliga brott begåtts, att det inte fanns några problem i något samhälle någonstans eller att det inte fanns något annat viktigt att skriva om. Tyvärr är det väl inte riktigt så.
Lilla räkan, Pluttskrutten och jag har klämdag. Lilla räkans pappa jobbar.
Nyss kom lilla räkan och sa att han ville att Pluttskrutten skulle vara i hans rum. Sagt och gjort, jag la Pluttskrutten i lilla räkans säng och gick och kokade kaffe. När jag kikade in i lilla räkans rum ett par minuter senare hade lilla räkan iscensatt en teaterföreställning med sina gosedjur för Pluttkrutten. Pluttskrutten låg och gurglade och tittade med stora ögon ömsom på lilla räkan, ömsom på gosedjursshowen.
Efter en stund sa jag till lilla räkan: "jag älskar dig, lilla räkan", på vilket lilla räkan lämnade ett klockrent svar: "jag vet.".
Veckan har bjudit på strålande försommarväder. Lilla räkan har jublat för att han sluppit långkalsonger, jag har lattemammat mig i solen.
Varje morgon har jag har sneglat ut på balkongen som skulle behöva en vårstädning. Därute trängs byggsopor, ytterkrukor, lilla räkans pinnsamling, min gamla plastmatta och en kasse PET-flaskor. "I helgen", har jag sagt till mig själv, "i helgen skall jag rensa upp där". Lagom till Valborgsmässoafton har regnet börjat ösa ned. Jätteskönt. Om några dagar kommer jag att förbanna regnet med just nu är jag mycket, mycket nöjd.
