Torsdag är bäst.

Idag är det torsdag. Torsdag är den bästa dagen på hela veckan. Jag försöker få alla att förstå det, men ingen håller med, inte ens lilla räkan. Men såhär ligger det till:

Torsdagar är så bra för att det är fredag nästa dag. Det är bättre än när det är fredag; jag får lite prestationsångest redan på fredag förmiddag för att jag inte strukturerat och planerat helgen. Men på torsdagen kan man bara tänka på att det är helg imorgon kväll!

På torsdag är det "Efterlyst" på teve. Det är ett klockrent teveprogram. Lite snaskigt men samtidigt "nyttigt", inte bara meningslöst skvaller. Och så Leif GW som vet allt och redan löst alla fall och är cynisk och bitter. Hurra! Hasse Ahro som spänner ögonen i en och säger "Du som misshandlade X, du är en ynkrygg, hör av dig till polisen annars gör någon annan det". I love it. Nu kommer det dessutom "Damages", en bra advokatserie med supercoola Glenn Close efter "Efterlyst". Fast jag somnar alltid.

På torsdagen inser jag alltid att det är en massa saker jag tänkt hinna med under veckan som jag inte kommer att hinna. Ingen idé att ta tag i det den här veckan heller, för på fredagen hinner man ingenting. Skönt. Det kan vänta till på måndag. Eller tisdag.

På torsdagar kan jag laga pannkakor till middag utan att någon får säga att det inte är riktig mat.

Fattar ni?

primärvalsoverload

Vad har det tagit åt alla svenska medier? Jag är så trött på alla reportage och artiklar om de amerikanska primärvalen, är det någon som orkar läsa och höra allt? Visst, i princip alla människor i hela världen påverkas av vem som är president i USA (vilket är ganska knasigt egentligen), så det är förstås superviktigt att hålla koll på kandidaterna. Och det kan såklart vara bra att få en inblick i hur det amerikanska valsystemet funderar. Inte för att jag har fattat, men ändå. Men varför skrivs det så mycket om varenda primärval i varenda stat? Det är ju helt ointressant. Nu har tidningarna intervjuat så många käcka valarbetare och utfattiga väljare att de har börjat göra reportage om sin egen bevakning. Valen är i november, det är nästan ett år dit. Hallå!!

Förresten så hejar jag på Hillary. Men Barack är snyggare.

några frågor?

Barnmorskan jag går till är klockren. Totalt osentimental, vilket är precis vad jag behöver. Jag börjar nästan gråta varje gång jag får lyssna på bebisens hjärtljud för att det är så fantastiskt alltihopa. Då är det utmärkt med någon som säger "bebisen mår jättebra, res dig upp så jag får ta blodtryck".

Hon brukar också undra om jag har några frågor. Jag har massor av frågor, men varje gång jag är där får jag någon slags minnesförlust och kan inte komma ihåg en enda. Men idag kom jag på att jag egentligen bara har en enda fråga, och den vågar jag inte ställa. Det jag undrar är hur man tar hand om en bebis. Hur gör man? 

svensk eller vad?

Fram till 2004 var jag per definition en andra generationens invandrare. 2004 ändrades definitionen så att endast personer med två utlandsfödda föräldrar omfattas av definitionen. Omständigheten att jag nu klassas som 100 procent svensk gör mig varken glad eller besviken. Den ändrar inte heller min egen uppfattning om mig själv, dvs. att jag är en alleuropeisk blandning. Fast jag funderar inte så mycket på det där i vanliga fall. Men under de perioder jag bott utomlands har jag plötsligt känt mig vrålsvensk och haft behov av att berätta för alla om hur saker går till i Sverige (oftast bryr sig faktiskt ingen) och varit noga med att upprättahålla alla högtider (som jag annars struntar i, Gustav Adolfsdagen och nationaldagen och jag vet inte allt). I Sverige är jag ofta noga med att påpeka att jag inte är helsvensk. Men nu är jag ju det, eller? Lite schizofrent det där. Som att jag alltid har ett behov av att definiera bort mig. Fast är det inte helt ointressant vilken nationalitet man har egentligen?

tänka själv?

Den yngre medarbetare jag brukar dumpa allt svårt, besvärligt eller brådskande arbete på är på kurs. I två dar! Va? Vem har beviljat det? Nu måste jag både tänka och jobba själv. Det var inte såhär jag hade tänkt mig den här dagen.

blöt hund eller gamla sopor

Lilla räkan har koll på läget som vanligt. Här ett utdrag ur lilla räkans och min frukostkonversation:

Lilla räkan: Om du fick välja, skulle du hellre ha en deodorant som luktade blöt hund eller en som luktade gamla sopor?

Jag: Oj vad svårt, gamla sopor tror jag.

Lilla räkan: Jag skulle välja blöt hund, vet du varför?

Jag: Nej, varför då?

Lilla räkan: Jo, för jag älskar Troja (hund i bekanskapskretsen), hon luktar jättegott även när hon är blöt.

Solklart. Over and out.

Robson

Läser just nu Pernilla Glasers "Robson" som handlar om hennes tid tillsammans med sin cancersjuke pojkvän Robson, som dog när de varit ihop i två år. Hade svårt att somna igår, låg och tänkte på alla jag känner som har gått bort. Räknar man bort gamlingarna, som på något sätt har rätt att dö om man ska vara krass, är det ändå en försvarlig mängd människor.

Jag såg en intervju med Kristina Lugn nyligen; hon sa att hon har fler vänner som har dött än vänner som lever. Det skrämmer mig. Kristina Lugn är 59 år. Jag inser att om folk fortsätter att dö omkring mig i samma takt kommer det vara likadant för mig om 30 år. Jag vet att man skall tänka att det inte bara är människor som dör, det kommer faktiskt nya också. Men just där på småtimmarna i natt kändes det ganska meningslöst att trösta sig med att ens barn får födas till en värld där alla bara dör ifrån en.

förpestad brevlåda

Igår fick jag ett erbjudande från Egmont tidningar angående tidningen "hennes" (eller "nya hennes" som det stod, fattar inte vad som skulle vara så nytt) med posten. Såhär stod det:

"Nya hennes – Älskar relationer! Tidningen hennes är fullmatad med det vi kvinnor älskar allra mest – relationer, mode och skönhet."

Läs vad det står! "det vi kvinnor älskar allra mest – relationer, mode och skönhet". Vad är det för skit? Egmont - sluta förpesta min brevlåda med en massa smörja. Vi skriver år 2008, alla borde vara medvetna om att det inte är okej att utgå från att kvinnor (eller män) har vissa intressen eller tycker om vissa saker bara för att de har det kön de har.

hjärntvätt

Skäms lite, men måste ändå erkänna: jag har köpt en CD med mental träning/avslappning för gravida. Kvinnan jag köpte den av - en mycket cool barnmorska för övrigt - sa att den fungerar som hjärntvätt. Hon sa också att den mänskliga hjärnan måste utsättas för det den skall hjärntvättas om 21 dagar i sträck för att det skall funka. Nu har jag lyssnat på den tre dagar i sträck och, det tar emot lite att erkänna, jag tror redan på allt hon säger på skivan. Jag är nog en topp 1-kandidat för att trilla dit för galna sekter och liknande, bara de får tillgång till min hjärna i tre dagar. 

Mer om hjärntvätt http://sv.wikipedia.org/wiki/Hj%C3%A4rntv%C3%A4tt

konspirationen fortsätter

Nu har jag ytterligare bevis för att den Stora Konspirationen existerar. Fast nu verkar den ha fått saker och ting lite om bakfoten. Hursomhelst, jag har fått ett nytt mystiskt mejl, från något som heter Babycenter. Jag undrar vem som sprider min e-mailadress sådär? Det kanske sitter onda tomtar i mitt huvud som kan läsa vad jag tänker, som Sparkling säger?

I mejlet avhandlas allt möjligt, bl.a. den bästa åldern att få barn (20årsåldern verkar det som, jag missade det tyvärr). Vidare finns artiklar som i detalj beskriver hur menscykeln funkar och hur barn blir till. Ursäkta, men varför fick jag det här? Hör och häpna men jag kan faktiskt de där sakerna och om jag inte skulle kunnat det är det kanske lite sent påtänkt nu? Bebben kommer faktiskt om två månader.

För er som inte vet hur barn blir till, läs här http://se.babycenter.com/preconception/activelytrying/howbabiesaremade/

.

Bokklubbschefen ser dig!!

Konspirationsteoretikern inom mig fick just en bekräftelse på att världen är en enda stor sammansvärjning. Loggade in på min yahoomejl och fann ett mejl från "Barnens bokklubb". I mejlet, undertecknat av "Bokklubbschefen" hälsas jag välkommen som medlem i Barnens Bokklubb. Enligt Bokklubbschefen kommer jag och mitt barn (obs! som ligger i magen fortfarande) "uppleva många härliga stunder" med Barnens Bokklubb. Bokklubbschefen vet också att "det är underbart roligt att läsa" och att "den som läser också förstår mer, när boken tar slut, kan fantisera mer, om det som för andra kan tyckas givet". Slutligen vet hon också att att "den som tidigt kommer i kontakt med läsningen, är den som sedan läser mest". Hon skriver till slut att mitt medlemskap är registrerat. 

Det här mejlet väcker en massa frågor hos mig. Hur vet Bokklubbschefen att jag och lilla räkans pappa skall få ett barn? Eller menar hon lilla räkan? Hur vet hon i så fall att han finns? Och hur kan hon hälsa mig välkommen som medlem när jag inte har ansökt om medlemsskap? Hur fick hon min mejladress? Och hur kan hon se in i framtiden och vet allt härligt som jag och "mitt barn" kommer att få uppleva? Återigen, samhället är en enda stor sammansvärjning. Jag är nu inte längre lätt paranoid utan totalparanoid.

inte lämna sitt ex i sticket

Läste en intervju med Malin Berghagen härom dagen. Hon sa en sak som jag har gått och grunnat på i flera dagar nu, nämligen "I min familj lämnar vi inte våra ex i sticket." Intervjun handlade delvis om hennes liv efter separationen från pappan till två av hennes barn. Jag vet och förstår att allt är och måste vara annorlunda när man separerar från någon man har barn tillsammans med, man tvingas att ha en relation vare sig man vill eller inte.

Jag hakade bara upp mig på uttrycket att "inte lämna sitt ex i sticket". Är det inte det man gör när man gör slut? Man vänder varandra ryggen - vi tar inte hand om varandra längre. Det är oerhört krasst och smärtsamt och sorgligt, men är det inte så det är? Jag har bara ett ex att tala om och, visst, vi har inga barn ihop, det är skillnad, jag vet. Men ändå. Vi hörs ytterst sporadiskt, mest för att vi båda vill höra att den andra har det bra tror jag, men det är ju knappast att ta hand om varandra. Sedan kanske det beror på under vilka omständigheter man skiljs åt, men jag skulle nog ha svårt för att känslomässigt involvera mig i någons liv när vi bestämt oss att inte vara ett item längre, gemensamma barn eller inte.

Ingrid

Ingrid är död. Fan också. Helvetes djävla skitcancer. Jag är så trött på att den satans pissjukdomen med sina äckliga klor helt skoningslöst griper tag i människor som inte vill annat än leva. Lilla räkans mamma. Pappa. Farmor. CCs mamma. Och nu Ingrid.

Gick och tänkte hela våren och sommaren och hösten att jag skulle höra av mig till henne, men gjorde inte det såklart. Visste inte ens att hon var sjuk. Hon har rökt som en skorsten sedan tonåren så att just hon skulle få lungcancer kunde man kanske föreställa sig. Det spelar ingen roll att det på något sätt var väntat, jag saknar henne iallafall. Alla juldagar, nyårsaftnar, svamppromenader, kräftskivor, runstensföreläsningar, alla kvällar vi hängde hos henne och C eller hon och C var hos oss, allt detta är redan historia. Ingrid som känt mamma sedan simskolan i Tinnebäcksbadet 1955, som var och tittade på mig på bb, som var en av mina första vuxenvänner. Nu finns hon inte. Och jag hann aldrig säga till henne hur viktig hon var för mig.

plastspaning

Igår var jag på gymmet för första gången på en månad eller två. Jag vaggade fram bland styrketräningsmaskinerna en stund och lyfte sedan upp två (4kilos) hantlar för att se om det fanns något kvar av mina biceps. Medan jag kände efter om hantlarna gick att lyfta stod jag och stirrade på mig själv i spegeln. Det såg ganska roligt ut, jag såg ut som barbamamma ungefär. Plus att jag hade en lite for kort t-shirt från en Bierfest i Bayern på mig.

Mitt i detta kom det fram en tjej till mig, kanske 17-18 år som såg ut som en mini-Paris, svarta träningsbyxor med guldbrodyr och ett stiligt rosa linne med korslagda band på ryggen. "Står du och tittar på mig i spegeln eller?" undrade hon. "Eh, nej", sa jag, "jag var faktiskt i min egen lilla värld", "Jaha", sa hon och vände sig sedan till sin kompis som stod bakom och frågade henne: "Vad tror du, hur tunga hantlar kan jag ta, jag har ju precis opereeeeerat mig, de kanske kan trilla ut om jag lyfter för tungt?" "Ta 2 kilo" sa väninnan. Då såg jag det. Lilla raringen hade nästan (obs! nästan) lika stora tuttar som jag. Med den skillnaden att mina inte trillar ut när jag lyfter hantlar.

ragg

Jag sprang på ett gammalt ragg häromdagen. Ragg är egentligen ett ganska äckligt ord, men i det här fallet finns det ingen bättre beskrivning. Jag har nästan väntat på att det skall hända, han bor i närheten så rent slumpmässigt borde vi ju träffas på gatan förr eller senare. Tack och lov är detta en urgammal historia, förra århundradet eller nå't. Vi mumlade varsitt hej och fortsatte åt varsitt håll. Men det fick mig att fundera lite. Vad tänkte jag med?

http://www.raggningsreplik.se/